Kärleken till sina barn
Jag har sedan jag fick mitt första barn funderat över den villkorslösa kärlek man bara kan känna för sina barn. Hur den fyller ens hjärta och ut i varenda cell. Hur många böner man bett. All glädje och sorg som följer med föräldrarskapet. Det är en förunderlig känsla att följa sina barns resa ut i livet.
Jag minns som igår när min äldsta son föddes. Det är snart 31 år sedan. Jag minns med förundran och tacksamhet vilken välsignelse det var. Jag kunde sitta hur länge som helst och titta på honom och förundras över att han var min. Det vackraste barn jag sett.
När min dotter föddes var en lycklig dag. Söt som en karamell och jag kunde inte slita ögonen från henne. Jag insåg att kärleken räcker till alla barn. Tror många tänker på om man kan älska alla sina barn lika mycket. Men man kan det, tro mig. Det finns hur mycket kärlek som helst.
När så tredje barnet kom, som var en son gick inte allt som förväntat. Han kom nästan tre månader för tidigt, låg i kuvös och jag uppe på BB. Jag minns hur jag ringde till min far och grät som ett litet barn. Sonen hade blåsljud på hjärtat, gulsot och allmänt svag. Jag minns hur jag funderade på hur självklart man tror att allt bara skall gå bra. Att barn är något man bara får och man SKAFFAR barn. Jag hade nu inte just den synen då jag fått lära mig att barn är en gåva. Men nu fick jag på riktigt uppleva att det är inte så självklart att allt går väl. Min tredje son var sjuk i princip hela sitt första levnadsår. Ingenvuxen magmun som opererades, kraftig infektion i såret som gick upp, kikhosta vid tre månaders ålder. Jag hade då en som var drygt 3 år, dottern som var 1 år och 7 månader och min styvdotter på 10 år. Min styvdotter, biologiska dotter och den nyfödda hade kikhosta samtidigt. Jag sov inte ordentligt på över ett halvår. Oron för alla barnen och allt annat som livet kan erbjuda har liksom lagt en dimma över mitt minne.
Nåväl allt gick bra till slut och några år gick. Fyra år senare kom så sonen som skulle bli mitt yngsta och sista barn. Vilken underbar känsla och ett så vackert barn. Jag minns tydligt hur jag knäppte mina händer och tackade Gud för att han givit mig ett fjärde, helt friskt barn. Vilket under!
Det svåraste som mamma är att finnas till för barnen, ge dom kärlek, låta dom växa, låta dom formas till egna individer, utan att kväva dom genom att överbeskydda dom. Man vill ha dom under sina vingars skydd och försöka skona dom från allt ont och dåligt som kan hända under livets gång. Men nu fungerar det ju inte på det sättet. Som mamma måste du släppa taget eftersom barnen blir äldre. Dom kommer till en ålder då dom faktiskt är vuxna och måste få leva sitt eget liv. Navelsträngen skall klippas för allas skull.
Men moderskärleken tar aldrig slut! Mina barn är mina barn så länge jag lever. Det betyder inte att DOM är barn eller skall behandlas som barn!
När barnen blir äldre kommer också tid för reflektion över alla ens tillkortakommanden. Allt man kanske borde ha gjort men inte gjorde. Allt man velat ge dom i materiella ting men aldrig haft resurser eller pengar till det. Men kärleken är gratis den finns för mina barn i överflöd så länge jag lever.
Jag tror att det skall vara så för att vi inte skall överge våra barn när dom behöver oss. Modersinstinkten måste finnas just därför. Det är inte alltid lätt att ha barn. Dom kan såra en, dom kritiserar , ibland befogat och ibland inte. Barnen kan välja vägar i livet som blir till stor sorg för föräldrar osv.
Jag minns så väl min egen far då han en gång sa: mina barn är alltid välkommen hem, oavsett vad dom har gjort så är det mina barn! Han, min far både sa och visade oss barn Guds väsen och hur det skall vara. Jag är alltid välkommen hem och så vill jag också att mina barn skall känna.
En sak vet jag säkert, våra barn är till låns, dom är en gåva, ett Guds under och jag är så oerhört tacksam för mina fyra underverk!
Amen - säger jag! Så bra sagt eller skrivet:)