Min dag

Idag har jag och mina vovvar bara tagit det lugnt. Hade tänkt åka ut till storheden och köpa ett par hörlurar som jag glömde tidigare. Men det fanns ingen ork. Tog en frisk promenad med hundarna istället  för att klarna huvudet. 
 
När vi kom hem började jag fundera på mat och stod och kollade i frysen. Huller om buller låg allting där. Näää tänkte jag, nu rensar jag ur den. Sagt och gjort, å det ni vad jag hittade, jo en bit oxfilé. Lyckan var total. Tog fram köttet på tining och och det började vattna sig i munnen bara av synen. Har längtat efter en riktigt god köttbit länge :)
 
Där det tinat upp så det dög i mina ögon, en kock skulle fått fnatt, bestämde jag mig för att göra pepparbiff. Efter konstens alla regler fixade jag det och satt så till bords för att njuta av maten.
 
Första tuggan smakade gudomligt och jag satt och tänkte att jag har nog det bra trots allt. Då hände det, jag svalde och där satt köttbiten fast i halsen. Ägnade en mikrosekund till att övertala mig själv att inte få panik. Nu Nilla tar vi det lugnt här. Ingen Dalle som kan rädda mammsen nu inte. Svalde och svalde flera gånger men köttbiten satt där den satt. Kunde inte riktigt tänka klart men till slut kopplade det så pass att jag kracksade till och kände att det lossnade lite. Började svälja igen och efter några försök till kände jag hur den for rätt och jag kunde andas ut. Det var nära ögat.
 
Hmmm sa jag till mig själv, det var till att vara glupsk, tugga ur mun männsika innan du sväljer!!
 
 
 

I väntans tider

Nu när julen står för dörren så väntar vi på den med extra glädje. För att umgås med familj, vänner , äta och njuta av varandras sällskap. Det är en ljusets högtid under årets mörkaste tid.
För mig personligen så gäller det givetvis samma förväntan men ändå speciellt på ett djupare plan. Jag firar Jesu födelse, min barnavän som min älskade pappa lärde oss barn när vi var så. Jag minns hans varma stämma och hur han utstrålade en sådan värme när han fick lära oss barn om himlen. Om gator av guld, om Guds kärlek som var så ofantlig stor för alla som ville tro på honom. Det väntar jag på att få fira, att min barndoms Jesus föddes just för att vara min vän.
 
Den vännen har jag kvar trots att jag nu är vuxen. Det har hjälpt mig genom många svåra stunder i livet. Honom har jag tackat och tackar än idag för allt gott han gett mig. Hur han funnits vid min sida hela tiden. Jag har inte alltid känt så i stunden, men när jag tittar tillbaka på mitt liv så ser jag så mycket välsignelse och hur allt  har ordnat sig till det bästa fast jag tvivlat ibland. 
 
Så är det att få tro att jag kan lägga min bördor på honom. Jag behöver inte bära allt ensam. På honom får jag lägga all min sorg och smärta. Honom får jag tacka för allt gott. Tänk vilken befrielse det är att inte alltid måste klara allting själv. Jag får vara sorgsen och gråta, jag får vara glad och lycklig. Ja jag får vara precis den är jag och jag får vara ett lyckligt Guds barn.
 
Jag behöver inte söka efter nåt bättre utanför mig eller inom mig. Jag behöver ingen yoga eller mindfulness för att hitta mig själv eller finna ro i min själ. Jag behöver ingenting annat än vetskapen om att Gud har omsorg om mig. Han gör mig hel. Han har skapat mig och i hans ögon är jag som den dyrbaraste ädelsten. 
 
Jag har ett favorit citat från Bibeln Ps 23:
 
Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar
han för mig till vatten där jag finner ro
 
Så det är honom jag väntar på !
 
 
 

 
 
 
 
 
 

Bloggtorka

Man kan ju lugnt säga att jag haft bloggtorka under en längre tid. Ytterligare en anledning har varit att jag tappat bort inloggningsuppgifterna, virrpanna som jag är.
Skall försöka bättra mig med den saken och har nu fixat så jag vet var jag har alla uppgifter :)
Egentligen kanske det inte hänt på mycket sen sist, jag jobbar på med mitt företag och om några månader så firar jag två års jubileum. Ganska fantastiskt egentligen att tiden går så fort. Det verkar stämma bra det där, att ju äldre du blir dessto fortare går tiden. Nåväl mitt jobb är så roligt på alla sätt vis. Det enda som oroar mig är hur min rygg skall hålla. Den värker vissa dagar så jag blir smått desperat. Men å andra sidan så skulle den värka även om jag gick hemma och drog benen efter mig. 
 
Ikväll har jag julpyntat lite, satt upp julstjärnor, hängt upp julgardiner och fixat till en julkrans som jag hängt upp på ytterdörren. Hittade ingen som jag fastnade för så det fick bli en egen design av lite krimskrams jag hade hemma. Mina tomtar har fått hedersplats i nya vitrinskåpet. Tror jag har satt upp det mesta jag vill ha. Det får inte bli to much, lagom är bäst. Fast helt ärligt tappade jag sugen efter gardinerna i köket. Min vana trogen så klantade jag till det. Råkade tappa gardinstången så blommorna flög från fönserbrädan och hundarna skällde i ren förskräckelse. Tänk att jag alltid skall riva ner något eller så mig när jag skall göra något.
 Egentligen hade jag velat ha en julgran ute men det kändes svettigt och börja stöka med det, dra ljusslinga genom fönstret osv, latmasken tog stryptag på mig så det var vara detta år också. 
 
 
 

 
RSS 2.0