Min SI-led

Fick sig en omgång idag med kortison och smärtstillande. Jag hade så ont så jag bara grät hos doktorn. Å det gör jag inte så ofta så utomstående ser det. 
 
Blev även sjukskriven 2 veckor för att vila och komma igen lite. Ja jag undar nog var detta skall sluta?
 

 
Det är det som är blåfärgat som pinvärker och där får jag kortison sprutor blandat med smärtstillande så jag är i princip smärtfri ett par timmar. Underbart! Sprutor får jag även i nacken, bröstryggen och svanskotan. Gör så vansinnigt ont så jag gruvar mig varje gång men det är värt det. Försöker tänka på att jag faktiskt fött fyra barn så detta klarar jag galant. Å visst gör jag, men ändå inte kul å veta vad som väntar. Smärtan är intensiv och sprider sig ända ner till tårna. Jag försöker beklaga mig för min doktor men han säger bara: Bra då har jag prickat rätt!!!...:)))
 
Jag är faktiskt ofta på bra humör, trots allt så fort jag varit till honom. Han har en härlig, krass finsk humor som passar mig utmärkt. Inge krus här inte!
 
 

Det är inte roligt att ha ont i ryggen

Vaknade i morse med en obrukbar rygg.....igen! Det är något så när i ett par dagar å så brakar den igen. Benen blir svaga och jag kan inte böja mig ner när jag skall ge mat till hundarna. Suck och bedrövelse!
 
Men det är bara och bryta ihop, bita ihop och gå vidare. Har försökt tänja muskler och senor liggandes på rygg. Använde skärpet från morgonrocken och tänjde och tänjde. Lite släppte i ländryggen. Har tagit Voltaren nu så jag hoppas det blir bättre under eftermiddagen och kvällen. 
 
Vissa dagar är det lätt att hålla sig för skratt!
 

 
 

Hur mycket skall man beklaga sig?

Har kommit hem för en stund sedan efter att ha fått kortisonpsrutor i nacke, bröstryggen och ländryggen. Min läkare blandar även i lite smärtstillande så min huvudvärk börjar lätta. Tänkte passa på att skriva lite om smärta och hur mycket man kan beklaga sig. Skall gå och vila ryggen sen en stund och försöka ta mig ut på en promenad innan det blir mörkt.
 
Jag har nu jobbat 50% sedan september och från den 1 december går jag upp på 75%. Gruvar mig lite men måste samtidigt pröva om det fungerar. Nu, med bara 50% måste jag ofta gå och lägga mig, det första jag gör när jag kommer hem. Mitt vänstra ben, vänster arm och nacken värker så jag är helt slut. Ibland vill jag bara ge upp och lägga mig ner och skita i allt. Men de går ju inte för sig. 
 
Varje morgon får jag ha allvarliga förhandligar med mig själv för att över huvudtaget kliva upp. Jag är stel som en pinne och varenda muskel värker. Jag är så trött så det känns som om jag kravlar mig ur djup medvetslöshet varje gång jag vaknar. Är nog uppe eller vaken ett par gånger per natt, antingen för att jag har ont och måste byta ställning eller för att jag har muskelkramper. Det gör ju givetvis sitt till den enorma tröttheten jag känner.
 
Nu har jag ju själv valt att lägga min energi på att jobba. Som ensam så måste jag ju ha en inkomst någonstans ifrån och sjukersättning är ju inte att tänka på. Jag andas ju fortfarande så det är bara att pallra sig iväg och göra så gott jag kan. Dock har jag fantiserat om pension i mina sämsta stunder.
 
Då var det de här med att beklaga sig eller berätta att man har ont. Ingen kan ju göra något för att ta bort smärtan, men ibland hjälper det att få berätta. Jag känner mig dock till besvär när jag gör det. Eller kommer på mig själv att nu gnäller jag igen. Men det liksom slinker ur mig och jag vet inte om jag förväntar mig att det skall ältas länge, jag behöver bara få säga det. 
 
Varför känner jag mig då som en gnällig tant så fort jag säger att jag har ont?? Ber om ursäkt när jag stönar och stonkar i vissa lägen, tex när jag skall stiga upp eller sätta mig ner på en stol. Det sticker som knivar i ryggslutet och det hjälper faktiskt mig att stonka lite...:))
 
Jag försöker hela tiden påminna mig om allt bra jag har, en fint hem, underbara barn och barnbarn, mina vovvar( som faktiskt bara viftar på svansen och slickar mina händer när jag berättar för dom hur ont jag har, så vi inte kan gå ut och gå) Jag tycker inte synd om mig själv, jag är inte bitter bara riktigt ledsen ibland. 
 
Det enda jag behöver egentligen ,förutom att ibland säga att det gör ont, det är en kram och bekräftelse på att jag duger i alla fall!
 
 
RSS 2.0