Idag är jag bara glad helt enkelt!

Dagen började halvrisigt. Klev upp, släppte ut hundarna, gick och putsade näsan och skulle ge hundarna mat. Böjer mig ner efter matskålarna, och skriker rakt ut!!!..Aj aj vad det högg i ryggen. Kändes som att någon högg en kniv rakt in i ländryggen. Sonen kom precis ut från sitt sovrum och gick rakt fram till hundmaten och portionerade ut maten till vovvarna. Vi sa ingenting utan fortsatte med morgonbestyren som ingenting. Knäpptyst drack vi kaffe och sen har jag bara glad hela dan. Efter någon timme kände jag mig helt ok och timmarna gick som en dans. Undrar vad jag åt för lyckorus igår??
 
Efter jobbet åkte jag till solariet en sväng. Gillar värmen och det är ju inte helt fel med lite färg i fejjan. Direkt hem och iväg ut med hundarna. Vi har lagom mycket minusgrader och det hade inte hunnit bli helt mörkt. Ca 45 minuter var vi ute och då frös matte om tårna, men vad gör det!...äntligen kan man vara ute utan att hundarna ser gräsliga ut. Ture och Otto fick springa av sig lite. Sune är inte färdigtränad på inkallning så honom släpper jag inte lös ännu. 
 
Som ni ser så är det en helt vanlig dag hos mig, men jag är bara glad helt enkelt idag...för ingenting!
 
De ni!!
 

Hur mycket skall man beklaga sig?

Har kommit hem för en stund sedan efter att ha fått kortisonpsrutor i nacke, bröstryggen och ländryggen. Min läkare blandar även i lite smärtstillande så min huvudvärk börjar lätta. Tänkte passa på att skriva lite om smärta och hur mycket man kan beklaga sig. Skall gå och vila ryggen sen en stund och försöka ta mig ut på en promenad innan det blir mörkt.
 
Jag har nu jobbat 50% sedan september och från den 1 december går jag upp på 75%. Gruvar mig lite men måste samtidigt pröva om det fungerar. Nu, med bara 50% måste jag ofta gå och lägga mig, det första jag gör när jag kommer hem. Mitt vänstra ben, vänster arm och nacken värker så jag är helt slut. Ibland vill jag bara ge upp och lägga mig ner och skita i allt. Men de går ju inte för sig. 
 
Varje morgon får jag ha allvarliga förhandligar med mig själv för att över huvudtaget kliva upp. Jag är stel som en pinne och varenda muskel värker. Jag är så trött så det känns som om jag kravlar mig ur djup medvetslöshet varje gång jag vaknar. Är nog uppe eller vaken ett par gånger per natt, antingen för att jag har ont och måste byta ställning eller för att jag har muskelkramper. Det gör ju givetvis sitt till den enorma tröttheten jag känner.
 
Nu har jag ju själv valt att lägga min energi på att jobba. Som ensam så måste jag ju ha en inkomst någonstans ifrån och sjukersättning är ju inte att tänka på. Jag andas ju fortfarande så det är bara att pallra sig iväg och göra så gott jag kan. Dock har jag fantiserat om pension i mina sämsta stunder.
 
Då var det de här med att beklaga sig eller berätta att man har ont. Ingen kan ju göra något för att ta bort smärtan, men ibland hjälper det att få berätta. Jag känner mig dock till besvär när jag gör det. Eller kommer på mig själv att nu gnäller jag igen. Men det liksom slinker ur mig och jag vet inte om jag förväntar mig att det skall ältas länge, jag behöver bara få säga det. 
 
Varför känner jag mig då som en gnällig tant så fort jag säger att jag har ont?? Ber om ursäkt när jag stönar och stonkar i vissa lägen, tex när jag skall stiga upp eller sätta mig ner på en stol. Det sticker som knivar i ryggslutet och det hjälper faktiskt mig att stonka lite...:))
 
Jag försöker hela tiden påminna mig om allt bra jag har, en fint hem, underbara barn och barnbarn, mina vovvar( som faktiskt bara viftar på svansen och slickar mina händer när jag berättar för dom hur ont jag har, så vi inte kan gå ut och gå) Jag tycker inte synd om mig själv, jag är inte bitter bara riktigt ledsen ibland. 
 
Det enda jag behöver egentligen ,förutom att ibland säga att det gör ont, det är en kram och bekräftelse på att jag duger i alla fall!
 
 

Kärleken till sina barn

Jag har sedan jag fick mitt första barn funderat över den villkorslösa kärlek man bara kan känna för sina barn. Hur den fyller ens hjärta och ut i varenda cell. Hur många böner man bett. All glädje och sorg som följer med föräldrarskapet. Det är en förunderlig känsla att följa sina barns resa ut i livet. 
 
Jag minns som igår när min äldsta son föddes. Det är snart 31 år sedan. Jag minns med förundran och tacksamhet vilken välsignelse det var. Jag kunde sitta hur länge som helst och titta på honom och förundras över att han var min. Det vackraste barn jag sett. 
 
När min dotter föddes var en lycklig dag. Söt som en karamell och jag kunde inte slita ögonen från henne. Jag insåg att kärleken räcker till alla barn. Tror många tänker på om man kan älska alla sina barn lika mycket. Men man kan det, tro mig. Det finns hur mycket kärlek som helst.
 
När så tredje barnet kom, som var en son gick inte allt som förväntat. Han kom nästan tre månader för tidigt, låg i kuvös och jag uppe på BB. Jag minns hur jag ringde till min far och grät som ett litet barn. Sonen hade blåsljud på hjärtat, gulsot och allmänt svag. Jag minns hur jag funderade på hur självklart man tror att allt bara skall gå bra. Att barn är något man bara får och man SKAFFAR barn. Jag hade nu inte just den synen då jag fått lära mig att barn är en gåva. Men nu fick jag på riktigt uppleva att det är inte så självklart att allt går väl. Min tredje son var sjuk i princip hela sitt första levnadsår. Ingenvuxen magmun som opererades, kraftig infektion i såret som gick upp, kikhosta vid tre månaders ålder. Jag hade då en som var drygt 3 år, dottern som var 1 år  och 7 månader och min styvdotter på 10 år. Min styvdotter, biologiska dotter och den nyfödda hade kikhosta samtidigt. Jag sov inte ordentligt på över ett halvår. Oron för alla barnen och allt annat som livet kan erbjuda har liksom lagt en dimma över mitt minne.
 
Nåväl allt gick bra till slut och några år gick. Fyra år senare kom så sonen som skulle bli mitt yngsta och sista barn. Vilken underbar känsla och ett så vackert barn. Jag minns tydligt hur jag knäppte mina händer och tackade Gud för att han givit mig ett fjärde, helt friskt barn. Vilket under!
 
Det svåraste som mamma är att finnas till för barnen, ge dom kärlek, låta dom växa, låta dom formas till egna individer, utan att kväva dom genom att överbeskydda dom. Man vill ha dom under sina vingars skydd och försöka skona dom från allt ont och dåligt som kan hända under livets gång. Men nu fungerar det ju inte på det sättet. Som mamma måste du släppa taget eftersom barnen blir äldre. Dom kommer till en ålder då dom faktiskt är vuxna och måste få leva sitt eget liv. Navelsträngen skall klippas för allas skull.
 
Men moderskärleken tar aldrig slut! Mina barn är mina barn så länge jag lever. Det betyder inte att DOM är barn eller skall behandlas som barn!
 
När barnen blir äldre kommer också tid för reflektion över alla ens tillkortakommanden. Allt man kanske borde ha gjort men inte gjorde. Allt man velat ge dom i materiella ting men aldrig haft resurser eller pengar till det. Men kärleken är gratis den finns för mina barn i överflöd så länge jag lever. 
 
Jag tror att det skall vara så för att vi inte skall överge våra barn när dom behöver oss. Modersinstinkten måste finnas just därför. Det är inte alltid lätt att ha barn. Dom kan såra en, dom kritiserar , ibland befogat och ibland inte. Barnen kan välja vägar i livet som blir till stor sorg för föräldrar osv.
 
Jag minns så väl min egen far då han en gång sa: mina barn är alltid välkommen hem, oavsett vad dom har gjort så är det mina barn! Han, min far både sa och visade oss barn Guds väsen och hur det skall vara. Jag är alltid välkommen hem och så vill jag också att mina barn skall känna.
 
En sak vet jag säkert, våra barn är till låns, dom är en gåva, ett Guds under och jag är så oerhört tacksam för mina fyra underverk!
 
 
 
 
RSS 2.0